Uncategorized

Livet står inte still…

 

jämtland,fröken humla,jenny holmgren,dimma

 

Nu har snart halva 2018 passerat och det med rasande fart. Vårt 2018 Började lite konstigt och inte som planerat. Det hände plötsligt mycket som vände upp och ner på det mesta. I Januari planerade vi lite impulsivt en resa till Thailand, lyckades få ledigt från jobb och skola och bokade in allt. Kändes jätte roligt att ha något varmt, ljust och spännande att se fram emot mitt under den kallaste perioden. Och att det var möjligt för oss att kunna göra det. Sen innan Jokkmokks marknad var vi tvungna att ta det tunga beslutet om att låta våra fina gamla hundar Tihla och Enya få vandra vidare. En vecka senare fick vi besked per telefon om att min pappa som skulle ha blivit 70 år i år plötsligt avlidit. Skulle vi nu kunna och orka göra vår planerade resa?! Samtidigt hade vi i familjen fått veta att jag var gravid och vi väntade en till liten familjemedlem. Som sagt upp och ner. Uttrycket ”en går och en kommer” blev väldigt tydligt för oss. I mitt yrke som sjuksköterska så träffar jag ofta anhöriga som nyss förlorat sina nära. Man vet då aldrig själv när man ska bli en sörjande anhörig. Så är livet och kärlekens pris. Man vet att det kommer men inte när. Vilket är en himla tur. Med stöd från våra familjer runt om oss så valde vi ändå att åka vilket jag kan säga i efterhand var klokt. Man kan lika gärna sörja bortrest som hemma har jag lärt mig. Thailand är ett underbart vackert land och faktiskt perfekt att resa till med barn. Ska visa och skriva mer om det en annan gång.

April kom och pappas bortgång gjorde sig alltmer påmind. Det kom hela tiden beslut och ställningstagande om att ordna upp kring allt det som berörde pappa. Allt handlar egentligen om att det ligger på anhöriga att avsluta ett liv. Färdigställa, plocka bort radera och avsluta…fast man egentligen inte vill. Fast i allt det ligger det en pedagogisk bearbetning av sorgen också som kanske bara den i sig är värdefull om man tänker efter även om det känns jobbigt. För oss ställer avståndet till det en smula då vi valt att bo i helt olika delar av vårt avlånga Sverige. I maj hölls en ganska ljus och fin begravning i Jämtland med en känsla av framtid och hopp. Pappa lever vidare genom oss alla på olika sätt. Han lever vidare genom alla han mött, umgåtts med och haft en relation med. Man plockar liksom sina favorit bitar från en person och driver dom vidare i sitt egna liv på sitt egna sätt med en egen tolkning. Bitar som allt ifrån åsikter, relationer, grundvärderingar, livssyn, idéer, intressen, delade upplevelser och resonemang. Jag för min del har plockat med mig många bitar av pappa och ska göra vad jag kan för att driva dom vidare. Det tror jag mina bröder också gör. De liknar honom redan mycket mer än vad de själva vill tro.

Så har vi nu Juni. Äntligen. Eller kanske redan?! Det har grönskat ute fort och flertalet blommor slagit ut. Jag och barnen befinner oss på vår sista arbetsvecka innan sommarlov. Så skönt! Vet inte om jag längtat så här mycket efter semester tidigare. Skulle tro att jag känner så varje år. Men i år har allt liksom varit lite extra tungt. Och vi är nog alla i ett stort behov av vara lediga.

 

ultraljud,bild,foster,v.18,froken humla,jenny holmgren,norrbotten,lappland
Ultraljud i v.18. Det är verkligen en lättnad när den barnmorska som utför ultraljudet säger att allt ser bra ut. Den lilla/e ser ut att må bra därinne i magen. Sen vet man ju aldrig ändå. Mycket kan hända under resterande tid och under förlossning.

 

Jag personligen lever lite i en graviditetsbubbla just nu. Jag känner av och måste lyssna extra mycket på vad kroppen säger till mig om hur den mår. Lill plutt i magen rör på sig och gör sig påmind varje dag. Trots det verkar jag inte förstå att jag börjar bli mer otymplig. Jag tror att jag kan röra mig lika lätt som innan. Gå snabbt. Böja mig hur som helst och klättra på grejer. Men icke. Har ju ändå varit med om det här två gånger tidigare men det är som att huvudet inte hänger med om vad som egentligen händer. Det är ju verkligen som en slags förvandling i kroppen. Man skapar ett nytt liv och det är klart att det krävs en hel del. Nu är vi i vecka 23 och har då passerat halvtid. Lill plutt är beräknad att komma ut i början av oktober. Det är någonting roligt och spännande att se fram emot om allt går bra. Barnen tycker det är roligt och har även de lyckats få känna några små rörelser med deras små händer utanpå min mage. Jag med mina gravidhormoner i kroppen och som på något vis blivit mer blödig och sentimental med åren blir alldeles tårögd när jag tänker på att det är deras första kontakt med sitt blivande syskon. Ett syskon som de förhoppningsvis kommer att kunna dela mycket glädje, kärlek och trygghet med. Precis som jag tycker att jag gör med mina bröder.

 

gravid,fröken humla,jenny holmgren,norrbotten,lappland
Min mage blir som helt rund som en boll vid graviditet. Jag verkar bära det mesta framåt. I slutet är det bara att vänta sig en mage i storlek gigantisk badboll.

 

För något år sedan pratade jag med min bror om det att skaffa flera barn. Mitt resonemang var att ett till barn tar mer tid av mig som förälder till de andra barnen vilket är delvis rätt. Min brors tanke var att ett till barn ger tillbaka jätte mycket tid till ett annat syskon över en längre tid vilket ju också är helt sant. Tur man har kloka syskon. Nu när vi förlorat en gemensam förälder är jag extra tacksam över mina syskon och att vi har en god relation där samspel, delgivning och förståelse är viktigt. Man måste se att alla bidrar med olika kvalitéer till sitt syskonteam. Det är såklart en av mina stora önskningar och förhoppningar om att mina barn tar med sig till sitt syskonteam.

Vi har bara varandra! Och resten löser sig!

 

 

 

En kommentar

  • Mona

    Lika klok som din far. Hans besök var alltid uppskattade.
    Han retades med min dotter på fb och beundrade hennes bakverk. Alltid ett vänligt ord och tips om odling.

Lämna ett svar till Mona Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.