Herman och damerna…

Förra året blev vi med höns…..på riktigt. Det är nog en av de bästa grejerna vi gjort faktiskt. I alla fall en av de roligaste grejerna vi gjort med barnen. Men hur började det hela egentligen? Jo, det började med att vi fick låna en liten grupp med höns och en tupp av några bekanta över sommaren för tre år sedan. De flyttade hem till oss i början av sommaren och lämnades tillbaka  på hösten. Helt perfekt att börja med för oss. Så gjorde vi i några år ända tills de vi lånat ifrån skulle flytta till annan ort.

Då bestämde vi oss för att ta hand om pensionerade ”fabrikshönor”. Så vi köpte 5 hönor från Klöverbergsgården som är en ”äggfabrik” i Norrbotten. När vi fick hem lådan med hönor tänkte jag direkt att där får det aldrig plats fem hönor. Men det gjorde det. Och stackars, stackars små hönor. Så livrädda och skräckslagna. Nakna, utan fjädrar på stora delar av sina små hönskroppar. Jag försökte locka med majs men de åt inte alls av det. Jag tror det tog nästan en vecka innan de alls förstod att de kunde äta av maten vi gav dem. De hade nog inte sett annan mat än torra pelletskulor tidigare. Det tog också ett bra tag innan de började krafsa runt i jorden för att leta mat själv, innan de jord/sandbadade och njöt av solens strålar. Det var en hemsk syn och ett uppvaknande över hur det ser ut i verkligheten för hönor och kycklingar på fabrik. Hönorna vi fick till oss såg inte ut som på bilderna de visar på klöverbergsgårdens hemsida vill jag lova. Det kändes så oerhört bra att få ta hand om dessa och ge dem en fin sista tid. För tanken från början var att vi skulle avliva dem till hösten. Tror ni det blev så?!

Nä, såklart inte. Barnen började med bearbetningen av föräldrarna tidigt den sommaren. Så till hösten i stort sett bodde min sambo ute i bodan och byggde hönshus för brinnande livet för att hinna få det klart innan den värsta kylan skulle komma och med den snön. Hönshuset blev klart precis i rättan tid med hjälp av nära och kära. Den eftermiddagen vi fick hjälp att sätta hönshuset på plats kom det snöblandat regn. Och bara någon dag efter låg det snö på backen. Hönshuset blev så himmelens fint och det kändes så bra att kunna erbjuda ett torrt och varmt hus åt dessa små damer. Damerna hade också hunnit få sig en tupp med i flocken. Och det är en rolig historia i sig. Vårt mellersta barn åkte på födelsedagskalas och kom hem glad i hågen med en tupp. Inte alls dumt. Precis vad vi behövde då. Herman fick han heta. Herman sköter sig utomordentligt bra. Han tar hand om alla hönorna, uppvaktar dem, hittar godsaker, vaktar ägg och galer så det ekar längs hela lilla Luleälven.

Vintern fortlöpte och när våren kom fick vi mersmak. Vi tog hönseriet till nästa level. Vi lånade en äggkläckningsmaskin av barnens farmor, samlade lite ägg från våra hönor och lade på kläck. Så galet spännande. Spänningsnivån för att kläcka egna kycklingar hamnar någonstans mellan att sätta frön och föda barn. Barnen fick t.o.m en ledig dag från skolan som vi själva kallade för äggkläckningslov. Vi fick fram tre egna små dunbollar som visade sig vara två hönor och en tupp. Måne, Evita och Steve. De bodde inne i en bur första tiden så socialiseringen blev optimal kan man säga. Steve började sen kaxa sig en del. Han ställde mest till med oreda i hönshuset, gal i tid och otid. Han skulle säkerligen blivit en jätte fin tupp med tiden han med men tyvärr så fick han flyga vidare till de vackra ängarna.

Det blev som nästa tråkiga upptäckt. Kläcker man egna kycklingar så blir det oftast 50% tuppar. Tuppar galer och speciellt ungtuppar som galer mer eller mindre i tid och otid, tuppar tuppar sig under den sk tonårstiden, tuppar lägger inga ägg (det visste vi dock redan), det blir oroligt i gruppen om man har fler än en tupp. Så tuppar måste ges bort eller avlivas. Mycket tråkigt. Vi tyckte ändå det var så roligt att kläcka egna kycklingar så vi gjorde ett till kläck i maj och fick då två hönor och två tuppar till.

Vilket betyder att vi inom kort måste bestämma oss för vilken tupp som ska få leva vidare. Jaa, där är vi idag. Då undrar ni säkert hur många fjäderfän vi egentligen har? Låter som vi har jätte många men så är det faktiskt inte. Hmm låt mig tänka…då är det tre fabrikshönor (alla är vita och ser likadana ut så vi ser inte skillnad på dem) sen har vi Måne, Evita och Herman och så de senaste Ymir, Annie, Zeke och Eron. Det blir sju hönor och tre tuppar varav två tuppar ska bort så i slutändan ska vi landa med åtta fjäderfän i vinter. Alldeles lagom för hönshusets storlek då de inte går ut alls i stort sett under december till april. Hönor är inte speciellt förtjusta i snö och kyla.

Fabrikshönorna är inte alls tama. De kommer springande när man kommer med mat och springer runt fötterna men de ogillar att bli fångade. Våra egna uppfödda kycklingar är däremot otroligt tama tack vare våra stora barn som tillbringat otaliga timmar med dem. Dem kan vi hantera och gosa med nästan hursomhelst. Om det inte var för att höns luktar ganska mycket och bajsar överallt helt okontrollerat så hade de fått hälsa på inne. Höns är ju fantastiskt roliga och personliga varelser. Om jag nån gång har så många höns att jag kan låna ut till någon familj precis som vi fick chansen att börja vår fjäderfäresa så ska jag absolut gör det. Verkligen guld värt för en barnfamilj att få den möjligheten. I höst kommer vi att avliva två tuppar, men framöver kommande år tänker jag att det där med barnkalas och att skicka med en tupp hem med barnen var en fin idé att jobba vidare på.